Karta - Lindesberg

Lindesberg är en tätort i Västmanland samt centralort i Lindesbergs kommun, Örebro län. Lindesberg är belägen vid Lindessjöns norra strand mellan Bottenån och Lilla Lindesjön cirka 40 km norr om Örebro. Lindesberg hade 0 invånare. De stora arbetsgivarna i Lindesberg idag är kommunen, Lindesbergs lasarett Region Örebro län och Arvin Meritor AB. Tidigare har arbetslivet dominerats av den omkringliggande Bergslagens järnhantering.

Läget – vid Lindesjön och Bottenån som under historien fungerat som transportleder för handelsvaror från och till Bergslagen, längs Arbogaån via Väringen och vidare till kusten – är sannolikt av stor betydelse för framväxten av Lindesberg. Skogen, malmen och den bördiga jorden i trakterna är andra faktorer som haft betydelse när människor valt att etablera sig här. När den första bebyggelsen uppstod på platsen är höljt i historiens dunkel, men den första stenkyrkan på Lindesbergs kyrkas nuvarande plats tros ha byggts på Folkungatiden (1300-talet). Av den byggnaden återstår bara ett fåtal stenar i koret. Orten hette då Lindesås, och kom så att göra fram till mitten av Stormaktstiden. Namnet Lindesberg finns redan med på Olaus Magnus Carta marina men avsåg på den tiden Lindesbergs bergslag, det vill säga gruvområdet omkring orten. Lindesås kyrkby kom redan under senmedeltiden att framstå som centralort för handeln i Lindesbergs bergslag. Ortens betydelse kom att öka under 1500- och 1600-talen i samband med bergshanteringens expansion. Handeln bedrevs främst av borgare från Arboga och Örebro. År 1639 framlades förslag att grunda en ny stad för Nora och Lindesberg bergslager vid Järle och 1642 utfärdades även stadsprivilegier för staden. Planen övergavs dock snart och 1643 fick Lindesås tillsammans med Nora och Askersund sina stadsrättigheter under Drottning Kristina (genom förmyndarregeringens Axel Oxenstierna, Gabriel Bengtsson Oxenstierna, Gustaf Evertsson Horn, Carl Gyllenhielm och Per Brahe), som Lindesbergs stad. En permanent köpmannabosättning fanns då redan etablerad på orten.

Lindesberg lyckades trots hårt motstånd från Arboga och Örebro städer att överleva som stad samt att behålla sin status som centrum för järnhandeln. Redan 1644 drabbades staden av en första stadsbrand. År 1688 brann 32 gårdar ned i norra delen av Lindesberg. Karl XI förbjöd i ett brev 1689 borgarna att återuppbygga den nedbrunna stadsdelen och befallde dem att i stället flytta till Arboga och Örebro. Någon flytt blev dock aldrig av och gårdarna återuppbyggdes efter hand. så sent som 1719 gjordes dock försök i riksdagen att genomdriva ett avskaffande av Lindesbergs stadsprivilegier. Under frihetstiden uppnådde Lindesberg en kort uppblomstring. Vid 1766 års djupa ekonomiska kris fick stadens blomstring ett snabbt slut.

Under Gustavianska tiden (1770-talet) uppgick antalet invånare i staden till knappt 650. Handelsutbytet mellan Bergslagen och slättbygden fortsatte att prägla näringslivet i Lindesberg långt in på 1800-talet. År 1869 drabbades centrala Lindesberg av en svår eldsvåda; 27 gårdar mellan Köpmangatan och Trädgårdsgatan lades i aska, och kyrkan skadades svårt. En ny stadsbrand inträffade 1887.

Den egentligen tillväxten kom emellertid först på 1870-talet, då Lindesberg fick järnvägsförbindelse. Denna utveckling har fortsatt under 1900-talet, med en expansion i framför allt metall- och verkstadsindustri. Under senare år har tillverkningsindustrin minskat samtidigt som offentliga och privata tjänstesektorn ökat i omfång.

Lindesberg har återkommande även drabbats av översvämningar, trots att man genom dammar försökt reglera Lindesjön. 1931 inträffade en större översvämning, och våren 1977 inträffade en av de värsta i mannaminne med vattennivåer 243 centimeter över normalvattennivån.